Jag har tre barn vilka alla klarat grund- och gymnasieskolor på mycket olika sätt. Min äldste son, 32 år nu, valde att gå barn- och fritidsprogrammet på gymnasiet. Det var ett "smart drag" då lärare mycket tydligt uppmärksammade honom som person då han var en av de få killar som läste detta program. Betygen blev bra.
Min äldsta dotter läste NV och fick mycket höga betyg MEN på universitetet upptäcktes stora inlärningsproblem. Både hon och vi blev helt tagna på sängen. Hon fick diagnosen dyslexi. Stöd sattes in, främst via inläst litteratur men trots detta blev svårigheterna fortsatt stora. Hur var det möjligt att gå igenom hela grund- och gymnasieskolan utan att det märktes undrade vi alla? Jo, hon kompenserade sina lässvårigheter med ett allt bättre audioativt minne. Hon var alltid närvarande, var mycket uppmärksam och hade väl om man ska vara ärlig ganska konservativa lärare som mer eller mindre föreläste utifrån böckerna och sedan ställde faktafrågor på proven. Först när undervisningen förändrades på universitet kom alla problem upp till ytan. Det värsta var att all självkänsla försvann. Hon blev rädd för att bli bedömd då hon hela tiden skrev arbeten som refuserades.
Min yngsta dotter var riktigt skoltrött och skolkade sig igenom gymnasiet. Hon hade dock turen (?) att få en specialpedagog som jagade henne, och hjälpte henne, genom de två sista åren så resultatet blev till sist ganska ok. Hon hade inga studiesvårigheter egentligen men fick en massa stöd, vilket jag som mamma tyckte var bra men som pedagog kan jag undra om hon var den som borde fått allt detta. Andra elever hade troligen behövt det än mer.
Detta är den mest diskuterade frågan: Vem, vilka behöver stöd och hur ska vi lyckas urskilja dessa elever?
En av mina svagheter – samtal
5 år sedan
Intressant, viktigt och lite rörande inlägg!
SvaraRadera