Jag återger vad min "digitala guru" pratar om på sin blogg denna vecka:
"Jag tror att vi behöver få alla de som inte är här att känna att frågan om digital kompetens handlar om MIG, om DIG, om OSS, om VÅRA barn, våra ungdomar, om våra elever, vår vardag, om vårt samhälle, vårt sätt att leva, om vår vardag, men att det är en färdighet som vi inte behöver vara fullärda i för att kunna hantera, att det är en färdighet som liknar livet att vi lär oss pö om pö. Med tiden, litet eftersom.
Hur får vi de som inte är här ”i den digitala vardagen” att inse att barnen som växer upp växer upp i en digital vardag, att våra barn använder dessa verktyg för kunskapsinhämtande, för social samvaro, för underhållning, men de få inte använda dem i skolan för att lösa skolarbete… för att där ska man kunna allt utantill, kunskap sitter mellan öronen. Men vilken yrkesvardag ser ut så att du inte får fråga om uppgiften, be om hjälp att hitta svaret? Att du inte får använda andra hjälpmedel än din intellektuella förmåga för att lösa de problem som du står inför? Vilka arbeten förutom elevernas i skolan ser ut så?
Gör det tydligt att digital kompetens är något som vi utvecklar genom att leva och skolan är en del av livet och har ett ansvar för att stötta elever och hjälpa dem att utveckla de kunskaper de behöver för att klara ett kommande yrkesliv och vidare studier."
Läs mer: http://www.kristinaalexanderson.se/?p=6310
En av mina svagheter – samtal
5 år sedan